I tisdags kväll var jag med om en cykelolycka där jag fick omfattande skador på händer och i ansiktet. Jag har inte varit i skolan sedan dess och äter fortfarande medicin. Det som slog mig några dagar efter när jag låg hemma var hur jag när min hälsa satts ur spel helt plötsligt släppte allt. Jag hade inte skänkt skolan den minsta tanke de senaste dagarna och tanken på att missa saker fick mig inte alls att bli orolig. Vilket för mig var helt nytt. Så fort jag tänkt på skolan innan har jag känt någon typ av oro, som de flesta ungdomar gör.
Jag tror att denna olycka har varit väldigt lärorok för mig på det sättet. Jag har lärt mig att innan man ens kan börja bygga demokratie, rättssystem eller något i den stilen måste folk ha en garanti till bra grundläggande hälsa. Annars fungerar ingenting.
